När det kommer till nivåindelning av ungdomar inom sportens värld finns det stora skillnader mellan olika idrotter i Sverige.
Inom kampsporten är tidig nivåindelning helt självklar. Samma sak inom gymnastik, simning och flera individuella sporter.
Men när vi kommer till den största sporten av alla, min sport. Fotbollen, ja då blir frågan plötsligt känslig.
Hur tidigt ska man nivåindela?
Skall man ens göra det?
Men låt oss börja i rätt ände.
När det kommer till fotboll börjar problemet redan i ordvalet.
Jag vill egentligen inte prata om nivåindelning. Jag vill istället prata om gruppindelning.
I individuella sporter som kampsport är nivåindelning ett naturligt begrepp, eftersom utveckling och säkerhet är direkt kopplade till individuell prestation.
I lagsporter som fotboll är gruppindelning ett bättre ord, eftersom utveckling lika mycket handlar om ambition, trygghet och samspel som om teknisk nivå.
Ordet nivå signalerar upp och ner, bättre och sämre, prestation som främsta mått. Men det är inte endast det barnidrott ska handla om.
Det jag förespråkar är grupper där tempo, krav, ambition och trygghet matchar barnet just nu. Två barn kan vara lika skickliga men vilja helt olika saker. Två barn kan också vilja samma sak, men behöva helt olika miljöer för att uppnå sina mål. Vad dom vill skall spela störst roll.
Ett vill träna hårt och tävla mycket.
Ett annat vill ha idrotten som en social, kravlös del av veckan.
Att sätta dem i samma träningsmiljö är inte inkludering. Det är att bortse från deras behov.
Varför gruppindelar man?
Främst för att barn vill olika saker och utvecklas olika i motorik, fysisk mognad, självförtroende, motivation, livssituation osv.
När skillnaderna blir för stora i samma grupp händer tre saker:
– Alla bromsas
– Vissa tappar mod
– Träningen anpassas till en fiktiv medelnivå och effekten minskar
Att alla oavsett vilja och ambition gör exakt samma sak är inte rättvist.
Det är likformigt.
Rätt grupp ger istället mer delaktighet, bättre lärande och mer rörelseglädje. Det är egentligen samma problematik som man ofta ser i skolan, när man behandlar och utbildar alla 30 barn i ett klassrum likadant och undrar varför det inte fungerar för alla.
Barn är inte likadana och färdiga produkter med en linjär utveckling. Därför måste gruppindelning vara rörlig, tillfällig och utan stämplar. Barn ska kunna röra sig mellan grupper och ingen ska “hamna” någonstans permanent.
När börjar man? Inte vid 5–6 års ålder.
Då handlar idrott om lek, rörelse och trygghet.
Men runt 7–9 års ålder börjar skillnader i tempo, ambition och förståelse påverka upplevelsen.
Att då justera grupper handlar inte om prestation. Det handlar om att leken ska fungera för alla. Alla grupper behöver inte samma mål, alla grupper ska inte ens utvecklingsoptimeras.
Vissa grupper skall t.o.m vara fullt fokuserade på att vara kravlösa, med fokus på gemenskap och rörelse. Medans andra grupper kan ha högre tempo och tydligare krav.
Båda är lika legitima. Lika mycket värda.
En rimlig modell:
5–6 år: gemensam lek, ingen gruppindelning
7–9 år: mjuk, bred och rörlig gruppindelning
10–12 år: tydligare grupper, fortsatt rörlighet
13–15 år: smalare spann, olika ambitioner accepteras
Inga permanenta etiketter. Inga tidiga grindar. Detta skall heller inte vara skrivet i sten. Barn skall kunna röra sig upp och ner i åldrarna och grupperna beroende på det som är bäst för barnet. (Denna delen är speciellt känslig då detta är subjektivt)
Hur gör man i praktiken?
När resurser finns:
Samma övningar med olika krav(man får dock jobba med olika övningar vid behov), roller anpassade efter tempo och trygghet, grupper som ändras över tid.
När resurser saknas:
mikro-anpassningar i samma övning
samma spel, olika uppdrag
Och ibland acceptera att förutsättningarna inte räcker.
Frågan är därför inte om vi ska dela upp barn.
Frågan är om vi vågar göra det med respekt för olikheter, istället för att låtsas att den inte finns.
Invändningarna mot nivåindelning och varför jag ändå står fast
Efter diskussioner om nivåindelning i barn- och ungdomsidrott kommer invändningarna snabbt. Många av dem är legitima. Men de leder ofta till fel slutsats.
Här är de vanligaste och varför jag ändå inte håller med.
“Systemet klarar inte detta i praktiken”
Ibland stämmer det.
Speciellt i storstäder har många lag:
- 30–40 barn
- 1–2 ideella ledare
- begränsad yta
I de förutsättningarna går det inte att gruppindela på ett bra sätt. Då får man mikroanpassa.
“Du normaliserar tidig sortering”
Ja, till viss del gör jag det.
För barn är olika.
Barn vill olika saker.
Barn trivs i olika miljöer.
Och allt detta är i konstant förändring.
Inkludering betyder inte att alla måste vara kompatibla med alla, i alla sammanhang.
Det betyder att alla ska ha en plats där de passar.
Att förneka skillnader skyddar ingen.
Det skjuter bara problemet framför oss.
“Den emotionella kostnaden då?”
Här finns inga perfekta svar.
Gruppindelning kan skapa emotionell kostnad.
Men avsaknad av gruppanpassning gör det också.
Den senare är ofta tyst:
- att alltid vara sist
- att aldrig hinna med
- att bli osynlig
Jag tror inte att lösningen är att eliminera all risk.
Jag tror att lösningen är att våga prata om den och stötta barn genom den.
“Utbildning löser inte allt”
Sant.
Men att något inte löser allt är inget argument för att låta bli.
Stress, prestige och föräldratryck påverkar ledarskap och det måste också aktivt adresseras.
Vill vi höja kvaliteten i barn- och ungdomsidrotten:
- måste vi utbilda ledare bättre
- ställa rimliga krav
- ge dem stöd och struktur
Att sänka ambitionen är fel väg.
“Barnidrott ska inte ENDAST handla om utvecklingsoptimering”
Håller helt med.
Därför ska inte alla grupper fokusera på det heller.
Vissa grupper skall:
- bara vara kul
- vara sociala
- vara helt kravlösa
Andra kan vara mer utvecklingsfokuserade.
Att erkänna olika mål och ambitioner är inte exkluderande.
Det är respektfullt.
En viktig sista sak
Allt ovan förutsätter ett ledarskap och miljö som klarar uppgiften.
Och här måste vi vara ärliga.
Den här modellen är känslig för dåligt utförande.
Verkligheten i många föreningar är att:
- ledare är otränade
- uppdraget är ideellt
- tiden är begränsad
- konflikträdsla styr beslut
- föreningar saknar strukturstöd
I den verkligheten kan även goda idéer få motsatt effekt.
Det är inte ett argument mot gruppindelning.
Det är ett argument för att:
- sluta lägga hela ansvaret på enskilda ledare
- höja utbildningsnivån
- minska gruppstorlekar
- ge tydligare ramar och stöd från förening och förbund
Om vi inte är beredda att göra det, då ska vi vara ärliga och säga det.
För då är det inte idén som brister utan förutsättningarna.